när jag dör tror jag att snacket kommer gå ungefär så här:

Tänk er två läkare, där den ena skriver ner och den andra rapporterar.

-Hur ser hans blod ut?

-Det verkar vara oanvändbart. Det har varit för mycket gifter i det. Möjligen går det att använda för att utföra kemiska tester på, men inte till människor.

-Hur ser hans hjärta ut?

-Det verkar vara hårt slitet. Det är fullt med ärr och det verkar vara krossat. Helt oanvändbart. Fungerar inte ens som hundmat.

-Hur ser hans ryggmärg ut?

-Den kan jag inte hitta, konstigt, den här killen verkar inte ha haft någon ryggrad alls.

-Hur ser hans njurar ut?

-Dom är helt slut. Finns inget mer att säga om det.

-Hur ser hans lungor ut?

-Antingen har han bott i en skorsten hela sitt liv, eller så har han rökt tjärpapp, hur som helst dom går inte att använda.

-Hur ser hans tarmar ut?

-Dom kan vi inte använda till något annat en ny slags penna. Dom är så full av skit att det är bara att klippa av en bit och börja rita direkt.

-Hur ser han lever ut?

-Det är som resten av kroppen, helt slut och oanvändbar.

-Hur ser hans testiklar ut?

-Dom är helt tomma och överarbetade.

-Hur ser hans hjärna ut?

-Helt otroligt. Den kommer vi ha användning av. Den är som ny, helt oanvänd, äntligen något som vi kan ha användning av.

-Ok, ska vi ta ut hans hjärna och skriva grovsopor på kroppen?

-Ja det gör vi, sen får dom nog både bränna och kräva ner den här kroppen. Vi vill ju inte att några terrorister ska hitta den och använda den mot mänskligheten.

Jaha, det är i alla fall tur att det finns en sak som man duger till. Att donera en oanvänd hjärna.

En av alla dom där!!!

En av alla dom där!!!

När jag var 16 år var jag en av alla dom där. Dom där som ”någon borde göra något” med. Det konstiga var att trotts att alla såg var det ingen som valde att göra något. Ingen som vågade vara ”någon”. Jag drack alkohol under skoltid, på kvällar och helger blev det också andra droger. Trots att så många visste och såg var det ingen som valde att göra något, utan det är lättare att välja att inte göra någonting mer än att kallt se på och konstatera ”fy fan, jag är glad att det inte är mitt barn/syskon/vän som är en sån där”. Hade ”någon” gjort något kanske ni hade sluppit läsa i tidningen om hur ”någon” blivit misshandlad, rånad, hotad, utsatt för stölder och inbrott.

Nästa gång ni ser någon av alla dom där, tänk på att det trots allt är en människa med anhöriga och oskyldiga som får lida i det tysta eller bakom en rubrik i tidningen.

Jag är nykter idag men det är ingen självklarhet.

Alla årsdagar…

Funderar på varför det är så många som ska fira olika typer av årsdagar. Jag förstår att barn tycker det är kul att fira sina födelsedagar, presenter och kalas. Men sedan när man blir vuxen då ska ta mig f*n allt firas.

Årsdagen på hur länge man har varit tillsammans, födelsedagar, årsdagar på hur länge man har varit nykter/drogfri, bröllopsdagar. Jag förstår inte varför just dom dagarna ska vara så viktiga. Är inte de andra dagarna viktiga? Räcker det med en dag varje år?

Sedan finns det en massa årsdagar där folk känner sorg. Årsdagar då barn, föräldrar, vänner, arbetskamrater lämnade jordelivet. Varför i hela…ska man komma ihåg någon med sorg? Varför kan man inte ha en fest istället (om man nu ska ha någon speciell dag). En fest där man minns allt det roliga och positiva som man har fått med personen.

Det tog mig 33 år innan jag gjorde något på min födelsedag som jag minns som något roligt. Det beror så klart mycket på mig själv. Det beror på att det var första gången som jag ”vågade” säga att det här vill jag, och det här ska jag göra. Jag gjorde helt enkelt något som jag själv ville, istället för att få över massa folk på fika. Måste bli bättre på att göra saker som jag vill, utan att tänka på vad andra tycker. Skapligt sidospår det här blev men vad gör det…

Det är manligt att gråta…

”Det är manligt att gråta” var det en som sa idag. Jag kan inte se det manliga i det. För det första om det var manligt att gråta vad skulle det innebära för kvinnor som gråter? Att dom är okvinnliga och rent av manliga. Är tårar något som förbehållet det ena könet.

Jag anser det inte vara speciellt manligt att gråta, inte heller anser jag det vara kvinnligt. Att gråta gör dom flesta människorna någon gång. Så för mig är det mänskligt att gråta (och det är lika mänskligt att inte gråta iofs).

Men om jag tänker på ordet ”manligt” så kan jag säga att just gråta är inget som kommer upp i mina tankar. Men med handen på hjärtat, hur många är det som tänker på att gråta när dom hör ordet ”manligt”.

Att gråta eller inte gråta är båda mänsklig

Carpe Noctem!

För mig är det snarare så att jag lever efter ”Carpe Noctem!” än ”Carpe Diem”.

Som det flesta vet så har carpe diem betydelsen fånga dagen. Carpe Noctem har betydelsen fånga natten.

Carpe Noctem för mig är så mycket enklare, det är på natten jag känner att jag lever. Det är då jag får massa olika tankar och idéer. Framför allt så har jag inget jobb som stör eller som jag behöver tänka på natte tid.

Vilken tid av dagen (dygnet) känner du att du trivs bäst? Är du en morrgon människa kanske?

Jag är utan tvekan en natt människa, men jag vet inte riktigt varför. För även om jag gillar att var uppe hela nätterna och hitta på saker. Så finns det inget som är så skönt som att vakna vid havet tidigt en morgon. När dimmorna lättar och man hör dom första fåglarna. Sedan ser man och hör man bara mer och mer av dagen som vaknar. En bättre start på dagen är svårare att få.

Så därför är det ju konstigt att jag känner att jag mår bäst på natten.

Hobby – Geocaching

Min hobby, geocaching, är något som jag ska försöka komma iväg på några gånger under min semester. Ett ”problem” för mig är att jag har städat av det mest som ligger när mig. Så jag måste åka många mil för några få pinnar i statistiken.

Vist kan det var värt det, för det finns många cacher som man mins av olika anledningar. Men samtidigt är det ju så att det kostar både i tid och pengar att åka iväg. Inte gratis med bil och bensin. Jag bryr mig inte om statistiken, men jag tycker det är kul att (försöka) hitta flera under en dag.

Åker inte gärna flera mil för ett par ”haqre ra fgra”. Även om det inte är det som avgör om jag uppskattar en cache. Det är så mycket annat: vägen dit, platsen, informationen osv. Ja, ni vet vad jag pratar om.

Erkänner utan problem att jag är lite avundsjuk på de som har många cacher i sitt närområde…

7.2

7.2 och jag pratar inte om 7-2´or (öl). Nä utan om temperaturen ute. I natt kanske man kan få sova. Vist är det skönt med sol och värme. Men ärligt så börjar jag bli less värmen, varför kan det inte spridas ut, så man har 20 grader i länge istället för ett som f*n några veckor och sen svalt?

Lika så på vintern, låt det vara minus 10 länge istället för minus 20 och kallare i några veckor. Vintern som var var inte heller helt bra tycker jag. Hade inte plusgrader på nästan tre månader. Det var lite väl tycker jag.

Låter jag gnällig? Ja, kanske. Men jag tror att det är rätt många som håller med mig.

Ingen sommar utan auktion

Nu har min semester börjat, eller ja imorgon är min första lediga dag. Ska bli så härligt.

Ett måste är att åka på auktion, det är ingen riktig sommar utan auktion.  Vad kan man tycka om auktioner? Att det säljs mycket skräp? Ibland funderar man på varför dom ens försöker sälja vissa saker på auktion.

Men idag tänkte jag lite annorlunda om just auktioner. Det som säljs på auktioner är (oftast) resterna av någon annans liv. Nu ska jag förklara hur jag menar med det:

På auktioner säljs allt från hela hus till trasiga stolar, och allt där emellan. Mycket skit kan man tycka. Men om för dom som är ägare till föremålen som ropas ut, finns det minnen. En liten historia på varje föremål.

Ex. stolen som jag tycker duger till ved, och inget mer, kan var något helt annat också. Det kanske är den stolen som morfar satt på sista gången som lilla Lisa såg morfar i livet.

Så imorgon får vi se om jag gör något fynd i någon annans minne och historia.

Varför pratar folk så högt i mobiltelefoner?

Ibland funderar jag på varför folk pratar så himla högt när dom snackar i mobilen? Oftast bryr jag mig inte, men ibland irriterar det mig. Som ikväll.

Jag menar hur intresserad är jag av samtalet? Inte speciellt, och jag tror att den andra personen i samtalet hör igenom telefonen vad du säger. Man behöver inte halvskrika för att göra sig hörd. Meningen men telefoner är väl att man ska kunna PRATA med varandra och inte skrika, eller jag kanske har fattat fel?

Det händer säkert att jag göra samma sak också, så jag kan lova att jag säkert irriterar folk också, kanske bara genom det här inlägget.

och hela 40 procent gör det bakom ratten

Tycker att aftonbladet.se har lyckats skriva konstigt som vanlig. Artikeln handlar om att det är allt fler som håller på med att uppdatera sig på olika sidor på nätet, ex. Facebook, Twitter.

Hela 36 procent av de tillfrågade under 35 år uppger nämligen att de kollar av Facebook, Twitter eller nya meddelanden på mobilen direkt efter akten.

Sedan står det lite annat i artikeln men den helt klart bästa formuleringen är: 34 procent kollar av nätverken under en dejt och hela 40 procent gör det bakom ratten. Att göra DET bakom ratten verkar väldigt obekvämt tycker jag.