För första gången i mitt liv såg jag nästan hela ”Allsång på skansen”. Två saker förvånade mig under tiden jag kollade på programmet.
- Alexander Rybak
- Att jag blev gråtmild
Nu ska jag förklara dessa punkter lite närmare.
Denna norska pojk, eller han är kanske en ung man, överraskade mig. Varför? Jo, för jag gillar inte hans låt Fairytale. Även om jag gillar folkmusik så föll inte denna låt mig i smaken. Men han sjöng låten ”Det gåtfulla folket” som jag har gillar så länge jag kan minnas. Och han imponerade på mig när han framförde den. Sedan gjorde han också någon annan låt som jag inte kommer ihåg. Så nu har jag ändrat uppfattning om honom, även om jag fortfarande inte gillar låten Fairytale.
Att jag blev gråtmild
Det är väldigt sällan jag blir gråtmild. DOm få gånger jag blir det är när jag ser någon lycklig komedi eller något annat som har med lycka att göra. Sorgliga saker påverkar mig också, så klart, men inte på det sätt att jag känner mig gråtmild. Det konstigaste av allt var att den här gången var det inget speciellt lyckligt som fick mig att blir tårögd. JAG som nästan aldrig blir tårögd. Det var en så enkel sak som att ett barn fick en blomma av Alexander Rybak. Just att hon fick en blomma var rätt betydelselöst, men när barnet ifråga bockada och sa tack så blev jag tårögd. Det var så att det kom en liten tår i mitt öga. Helt otroligt,i alla fall för mig.
Det sista är det jag har funderat mest på. Hur kommer det sig att den skets fick mig tårögd? Ingen aning.Varför berör lycka mig, men inte sorg? Jag har nog rejält paj på känsloregistret. Eller är det så att all skit jag har i ryggsäcken gör att sorg och andra svarta saker är vardagsmat för mig, medan lycka är något som berör mitt hjärta?
